Barsebäckshamns kunskapsstig

Välkommen till hamnens kunskapsstig. På sex stycken informationstavlor utplacerade längs Skåneleden från Barsebäckshamns sydspets till Barsebäcksstrand kan du läsa om djur och växter som lever i havet och i kustbandet.

Statliga bidrag till lokala naturvårdsprojekt medfinansierar genomförandet av detta projekt

Tänk på att hålla hunden kopplad och visa hänsyn mot alla djur och växter. Tack för visad hänsyn.

Kunskapsstigen på svenska

Artrika strandbetesmarker

Strandnära betesmarker är starkt påverkade av havet. Marken har ofta en hög salthalt och svämmas ibland över av havsvatten som skapar så kallat saltbrännor som är saltrika fläckar där översvämmande havsvatten dunstat bort. Marken varierar från fuktig till torr vilket ger en spännande flora.

Här finns flera skyddsvärda arter av både örter och insekter. Öppna strandbetesmarker är viktiga som biotoper och gynnar en rik flora och fauna.

Taggkörvel - Anthriscus caucalis

Taggkörveln trivs på kalkrik mark som är sandig, torr och näringsrik. Den blommar i maj- juni och kan bli mellan 15-50 cm hög. Den är sällsynt och utpekad som sårbar i den svenska rödlistan.

Puktörne - Ononis spinosa subsp. procurrens

Blommar i juli-augusti med vackra rosa blommor. Väl gömda ibland blommor och blad finns tornar som skyddar örten från att ätas upp. Den tillhör familjen ärtväxter.

Brudbröd - Filipendula vulgaris

Växer på torr, öppen, frisk, solvarm och gärna kalkrik mark. För att klara längre torrperioder samlar den vatten och näring i knölar på rötterna. Förr malde man knölarna för att använda till att baka nödbröd som användes när det var svält- och nödtider. Den blommar i juni-juli.

Liten blåklocka - Campanula rotundifolia

Är älskad i hela landet och utsågs 2020 till Sveriges nationalblomma. Den är en späd liten skönhet som blommar i juli-september. Den finns också som vitblommande även om de är ovanliga. Blåklockan är populär hos pollinatörer och det finns till och med ett litet solitärbi, blomsovarbi som fått sitt namn efter att hanarna gärna sover i klockorna skyddade från kyla och regn.

Strandtrift - Armeria maritima subsp. maritima

Syns ofta som färgklickar på stranden, på strandängar och betesmarker nära havet. Triften kan göra sig av med saltöverskottet den tar upp genom att utsöndra överskottet via bladen. Den blommar i maj-juni.

Mandelblomma - Saxifraga granulata

Trivs på torr mark och blommar i maj-juni i samband med att ”svalorna återvänder på våren” som Linné skrev. Mandelblomman får många groddknoppar, vilket gjort att den även kallats för knölbräcka. Det svenska namnet den har idag har den fått av att nyutslagna blommor doftar svag av mandel.

Viktiga betesdjur

Korna och andra betesdjur är jätteviktiga för att hålla standbetesmarkerna i skick. Genom att korna betar håller de markerna öppna och deras tramp skapar sandblottor där frön sprids och trampas ner för att kunna gro. Dessutom är kobajs mumma för vissa insekter.

Växter i kustbandet

Miljön vid kusten är hård och föränderlig. Vind och vågor förflyttar sand och skapar en salt miljö. Den gassande solen på sommaren gör dessutom att här blir väldigt varmt och torrt. Växterna som lever vid kusten har utvecklat olika växt- och levnadssätt som gör att de överlever i den extrema miljön. De tål en salt och torr miljö bättre än andra växter, antingen genom ett anpassat växtsätt eller utseende som till exempel de tjocka bladen hos vissa arter.

Strandkvanne - Angelica archangelica

Strandkvannen är en högvuxen tvåårig ört som är lätt att känna igen. Förr användes den ofta som både medicinalväxt och i matlagning. På Island, i Norge och på Färöarna fanns det till och med speciella kvannegårdar där man bara odlade kvanne. Här i norden användes den och dess nära släkting fjällkvanne flitigt av samerna.

Strandkål - Crambe maritima

Strandkålens kraftiga grågröna blad är lätta att känna igen där de växer mellan tångvallarna. Förr i tiden, framförallt i England, brukade man täcka dem med ett tjockt lager tång på hösten. På våren kunde man sen skörda ljusa fina skott, som delikatesser i klass med sparris.

Gul fetknopp - Sedum acre

Fetknoppen har ett grunt rotsystem och kan leva på små utrymmen som i en liten klippskreva. De tjocka bladen lagrar vatten och gör att den klarar långa perioder av torka. Den kan bilda gula mattor på stranden och i klippskrevor.

Havtorn - Hippophaë rhamnoides

Havtorn kan bilda täta buskage som skyddar andra växter mot havets salta vindar. Buskagen är också värdefulla tillflyktsplatser för småfåglar. På rötterna sitter rikligt med knoppar som om de täcks av sand snabbt kan bilda nya skott. Bären är näringsrika och fulla av C-vitaminer och antioxidanter.

Vresros - Rosa rugosa

Vresrosen trivs på den skånska västkusten där den gärna breder ut sig. Från början planterades den på stränderna för att förhindra sandflykt. Idag räknas den som invasiv eftersom den tränger bort andra arter. Den är en riktig överlevare som klarar det mesta, långa torkperioder, bränning, övertäckning och höga temperaturer. Blommorna kommer i juni-september, är stora och doftar gott.

Strandsötväppling - Melilotus dentatus

Är en mycket ovanlig växt som bara har hittats på några få platser längs den skånska kusten. Den tillhör ärtväxterna och trivs på öppen sandmark (blottor) en bit upp från vattnet. Den är fridlyst och rödlistad.

Visste du att

Vresrosens nypon är delvis fyllda med luft vilket gör att de flyter och kan sprida sina frön vidare till nya platser. Växter som finns här har en massa bra knep för att klara av att växa här.

En del lavar som växer på stenar ute vid vattnet tar upp näring genom att hämta det från sjöfåglarnas bajs.

Växter i havet

I havet finns både alger och kärlväxter. Kärlväxterna är nära släkt med de växter som finns på land. De flesta har rötter och behöver en mjuk botten som de kan rota sig i. Många lever helt under ytan men det finns de som sticker upp lite och till exempel blommar ovanför ytan. Hårsärv, borstnate och ålgräs är några exempel på kärlväxter.

Alger däremot kan vara både fritt levande (kallas då växtplankton och är mindre) eller vara fastsittande. De fastsittande algerna behöver ett hårt underlag att sätta sig fast på. De har inga rötter utan tar istället upp näring från vattnet över hela sin yta. Alger blommar inte utan förökar sig via sporer, likt svampar. Blåstång, skräppetare och finger-tare är exempel på alger.

Ålgräset trivs på grunda sandbankar på 1–6 meters djup, gärna lite skyddat. Här bildar ålgräsängar en viktig biotop (livsmiljö) för många arter. De fungerar som både barnkammare och födosöksplats för många fiskarter.

Ålgräsängarna hjälper också till att dämpa vågor och strömmar. Rötterna binder sanden och förhindrar erosion/sandflykt. Gräsen tar upp näringsämnen från vattnet vilket ger klarare vatten och minskar effekten av övergödningen. Dessutom tar ängarna upp stora mängder kol som lagras i ålgräset. På så sätt hjälper det till att minska klimatförändringarna.

Alger - framtidens mat?

Visste du att tången är både nyttig och god? Blåstång och sockertång/skräppe-tare är bratångsorter att börja med som är lätta att känna igen. Torka och mal dem till exempel brödbak. Koka blåstångens och skräppe-tarens toppskott och använd i sallader. Eller ha dem i soppor och grytor.

Ett paradis för fåglar

Kävlinges kuststräcka hyser ett rikt fågelliv året runt, ett riktigt paradis för fåglar. Under flytten på vår och höst rastar och letar fåglarna efter mat i de grunda vattenområdena och på revlarna. Särskilt vadare, änder och gäss. På våren kan man få se ejder sträcka förbi i hundratal och i vassarna längs kusten häckar flera olika arter bland annat skäggmes och sävsparv. De intilliggande strandängarna och Barsebäcks mosse erbjuder flera bra fågellokaler där man kan stöta på såväl brun kärrhök som vattenrall med flera.

Småskrake - Mergus serrator

Småskraken ses ofta simmande med huvudet halvt under vattnet spanande efter småfisk. Det händer även att man ser dem rada upp sig sida vid sida för att på så sätt driva fiskstim framför sig mot stranden för att lättare kunna fånga dem.

Storskarv - Phalacrocorax carbo

”Ålakrågan” som många skåningar kallar den, är en skicklig dykare. Efter ett dyk eller en simtur ser man den ofta sitta på en sten med vingarna utbredda för att torka. Dess fjäderdräkt är nämligen inte lika vattenavvisande som hos andra sjöfåglar. Storskarven har haft ett rykte om att förstöra fisket och att genom sin spillning ta död på att vegetation vid sina boplatser. På grund av detta var den i stort sett utrotad i början av 1900-talet. Numera har den dock återhämtat sig och är tämligen vanligt förekommande.

Havssula - Morus bassanus

Havssulan är en av våra skickligaste fiskande fåglar som störtdyker ner i havet från hög höjd för att fånga sitt byte med sin kraftiga näbb. Den är en gäst här vid vår skånska västkust och kan dyka upp när det blåser ihållande från väster under höst och vinter. Häckningen sker närmast i Norge, högt upp på branta klippavsatser.

Strandskata - Haematopus ostralegus

Har ett vaksamt högljutt läte som den ofta använder för att markera om någon kommer för nära. De syns ofta två och två. Strandskatan är en vadare som gärna går i vattenbrynet och letar efter något gott. De är skickliga på att öppna musslor och öppningstekniken som de ärver efter sina föräldrar kan variera mellan olika individer.

Ejder - Somateria mollissima

Är vår största dykand som blir ungefär 60 cm från näbbspets till stjärtspets. Hanen kallas för guding och honan för åda. Ofta kan man få se stora samlingar med ejderungar och honor då de slår ihop sina kullar för att lättare skydda dem mot trutar. Under mars till april drar stora flockar söderut och har man tur kan där även finnas någon enstaka praktejder i flocken.

Lek fågeldetektiv

Genom att titta närmare på hur fåglarna ser ut och vad de gör kan du lista ut vad det är för en sort.

Här finns gott om vadarfåglar, det är fåglar med lite längre ben och långa smala näbbar. Benen gör att de lätt kan gå i det grunda vattnet och näbbarna sticker de ner i dyn för att leta efter mat. Vad ser du för fåglar?

Säl

Sälar är fantastiska dykare! Deras strömlinjeformade kroppar, släta päls och labbar (fenliknande fötter) gör att de smidigt tar sig fram under ytan. De kan dyka ända ner till ett par hundra meters djup. I Öresund är det oftast de två arterna knubbsäl och gråsäl som syns.

Knubbsälen (Phoca vitulina)
Knubbsälen håller till nära kusten med grunda bottnar och skär. De lever mest av fisk som plattfisk, torsk, sill men också en del skaldjur. De jagar ensamma men håller annars gärna till i små grupper.

Runt midsommar föder knubbsälen sin kut (unge). Till skillnad från andra sälarter (gråsäl och vikare) har knubbsälens kutar vuxenpäls när den föds vilket gör att de kan simma och dyka redan några timmar efter födseln.

Gråsälen (Halichoerus grypus)
Gråsälen är den största sälarten i våra vatten. Hanen kan bli tre meter lång och väga 300 kg och honan två meter lång och väga 200 kg. Den är nästan dubbelt så stor som en knubbsäl!

Gråsälen föder en kut om året, i februari-mars och gärna på drivis om det finns så att kutens vita ulliga päls smälter in i det vita. Mjölken som sälkutarna diar är mycket fet, upp mot 50 % fetthalt. Det gör att de snabbt går upp i vikt, men redan efter några veckor lämnar mamman sin kut och den får klara sig själv. Det är en tuff tid och under sälarnas första levnadsår är det många som inte klarar sig.

Varierande antal sälar i Öresund

Antalet sälar i Öresund har varierat kraftigt under åren. Det har berott på jakt, miljögifter och sjukdomar. Sälar ställer till med en del för yrkesfiskare genom att ta deras fångst och förstöra fi skeredskap. Det händer också att en del sälar fastnar och drunknar i näten. För att minska skadorna tillåts idag en begränsad skyddsjakt på säl.

Födda till att dyka!

Visste du att sälar tömmer sina lungor på luft innan de dyker? Trots det kan de vara under ytan i 20–25 minuter! Syret som finns kvar går till de viktigaste delarna i kroppen som hjärtat och det centrala nervsystemet. De sänker också sin puls från cirka 70 till 5–20 slag per minut.

Så ser du skillnaden?

Knubbsäl (Phoca vitulina) - Tydlig panna, hundlik, framifrån v-ställda näsborrar.

Gråsäl (Halichoerus grypus) - Utdragen nos och rak näsrygg, parallella
näsborrar sett framifrån.

Mink Neovison vison

Minken ses ofta pila runt vid stenpiren i Barsebäcks hamn. Den gömmer sig bland stenarna och smyger sig på fågelungar eller krabbor i närheten.

Tänk på att inte mata minkarna eller att lämna kvar matrester! Vi behöver hjälpas åt för att begränsa minkpopulationen och gynna sjöfåglarna.

Minken tillhör mårddjuren

I Sverige finns nio arter av mårddjur bland annat småvessla, iller och utter. Minken som också hör till mårddjuren har blivit allt vanligare i vår natur. Den lever normalt i Nordamerika men blev hitförd av pälsdjursuppfödare i början av 1900-talet. De minkar som lever vilt i Sverige idag härstammar ifrån förymda minkar från mink/pälsfarmer och räknas därför som främmande i den svenska naturen.

Minken trivs i närheten av vatten där den gärna bosätter sig i till exempel en övergiven kaninhåla. De lever ensamma och försvarar sitt revir mot andra minkar. I vår natur blir en mink bara runt 5 år gammal, men eftersom valparna (ungarna) blir könsmogna redan vid ett års ålder förökar de sig snabbt.

Minken är ett semiakvatiskt djur, vilket betyder att den är anpassad för att leva både på land och i vatten, både i söt- och saltvatten. Den är en skicklig simmare och dykare. Mellan tårna på baktassarna finns till och med simhud och den har speciella blodkärl som gör att den klarar kylan i vattnet bättre. Den är en skicklig jägare där födan består av fiskar, groddjur, smågnagare, fåglar och kräftor. På vintern äter den mest fisk.

Minken rubbar balansen!

Minken har få naturliga fiender och förökar sig snabbt. Dess effektivitet som rovdjur gör att den har en negativ påverkan på den biologiska mångfalden som ju är en förutsättning för ett stabilt ekosystem. Den naturliga balansen i ekosystemen rubbas helt enkelt. Värst drabbade är sjöfågelkolonier som häckar oskyddade på stränder, klippor och skär. Här kan en eller ett par minkar göra stor skada då de tar ägg och ungar. De kan till och med utrota hela kolonier.

Minkar kan också bära på virussjukdomar som de riskerar att sprida vidare till utter, ovaccinerade hundar och katter. För att skydda häckande fåglar och annat vilt är det tillåtet med jakt på mink året runt.

Knowledge trail in English

Species-rich riparian pastures

Riparian pastures are heavily influenced by the sea. The soil often has a high salt content and is sometimes flooded with seawater which, after evaporating, creates salt-rich patches. The soil fluctuates between moist and dry, which gives rise to an exciting flora.

Here, there are several species of plants and insects that are worthy of protection. Open riparian pastures are important biotopes and promote a rich flora and fauna.

Burr chervil - Anthriscus caucalis

Burr chervil thrives in calcareous soil that is sandy, dry and rich in nutrients. It blooms in May-June and can grow to 15-50 cm. It is a rare plant that is categorised as vulnerable on Sweden’s list of endangered species.

Puktörne - Ononis spinosa subsp. procurrens

Blooms in July-August with beautiful pink flowers. This plant has well-concealed thorns among its flowers and leaves which protect it from being eaten. It belongs to the Fabaceae family.

Dropwort - Filipendula vulgaris

Grows on dry, open, healthy, sun-warmed and preferably calcareous soil. To cope with long periods of drought, it collects water and nutrition in tubers on its roots. In the past, the tubers were ground and used to make bread in times of famine. It blooms in June-July.

Harebell - Campanula rotundifolia

Translation in progress.

Thrift - Armeria maritima subsp. maritima

Often seen as bursts of colour on the beach, wet meadows and pastureland close to the sea. Thrift can get rid of the excess salt it absorbs by excreting salt via its leaves. It blooms in May-June.

Meadow saxifrage - Saxifraga granulata

Thrives on dry ground and blooms in May-June when "swallows return in spring" as Linnaeus wrote. The meadow saxifrage has many tubers. When it blooms, the flowers have a mild scent of almond.

Important grazing animals

Cows and other grazing animals are extremely important for keeping pastureland in good condition. When cows graze, they maintain open lands and their trampling hooves create sandy patches where seeds are spread and embedded which enables them to germinate. Moreover, cow dung is a delicacy for certain insects!

Coastal belt plants

The coastal environment is harsh and changeable. Wind and waves cause sand to move and they create a salty environment. In addition, the blazing sun in summer makes this area very hot and dry. The plants that live on the coast have developed different ways of growing and living in order to survive in this extreme environment. They tolerate a dry and salty environment better than other plants because of their adapted way of growing or adapted appearance, for instance, the thick leaves of some species.

Angelica - Angelica archangelica

Angelica is a tall biennial plant that is easy to recognize. In the past, it was often used as both a medicinal plant and for cooking. In Iceland, Norway and the Faroe Islands, there were even special angelica farms where only angelica was grown. Here in the Nordic countries, the Sami people used angelica a lot.

Sea kale - Crambe maritima

Sea kale’s large, grey-green leaves are easy to recognize where they grow among banks of seaweed. In the past, especially in England, people used to cover them with a thick layer of seaweed in the autumn. The following spring, they were then able to harvest young, pale shoots, a delicacy similar to asparagus.

Biting stonecrop - Sedum acre

Stonecrop has a shallow root system and can survive in tiny spaces such as a small rock crevice. The plant’s thick leaves store water and enable it to withstand long periods of drought. It can form yellow carpets on the beach and in rock crevices.

Sea buckthorn - Hippophaë rhamnoides

Sea buckthorn is able to form dense shrubbery that protects other plants from the salty winds of the sea. The shrubbery also serves as a valuable refuge for small birds. The roots are covered with many buds which can quickly form new shoots if covered with sand. The berries are nutritious with a high content of vitamin C and antioxidants.

Beach rose - Rosa rugosa

The Beach rose or Rugosa rose thrives and is spreading on the west coast of Skåne. Initially, it was planted on the beaches to prevent sand movement. Today, it is regarded as an invasive species since it crowds out other species. It is a real survivor that will survive almost anything: long periods of drought, fire, high temperatures or being covered. It blooms in June-September and has large, sweet-smelling flowers.

Small-flowered Melilot - Melilotus dentatus

Is a very unusual plant that has only been found in a few places along the coast of Skåne. It belongs to the Fabaceae family and thrives on open, sandy ground, some way up from the water. It is a protected and red-listed species.

Smart plants

The rose hips from Rosa rugosa are partially filled with air, which allows them to float and thereby spread their seeds to new places. The plants that live here have many smart ways of coping in this environment.

Some lichens that grow on rocks out by the water are able to absorb nutrients from seabird droppings.

The plants in the sea

In the sea, there are both algae and vascular plants. The vascular plants are closely related to the plants found on land. Most have roots and need a soft surface in which they can root. Many live completely underwater but some stick up a little and, for example, bloom above the water surface. Horned pondweed, sago pondweed and eelgrass are some examples of vascular plants.

Algae, on the other hand, can be either free-floating (which are smaller and called phytoplankton) or attached. The attached algae need a hard surface to attach themselves to. They have no roots but instead their entire surface can absorb nutrients from the water around them. Algae do not bloom; instead they multiply via spores, like fungi. Bladderwrack, sugar kelp and oreweed are examples of algae.

Eelgrass thrives on shallow sandbanks at a depth of 1–6 meters, preferably in a somewhat sheltered location. Here, eelgrass meadows forman important biotope (habitat) for many species. They serve as both a nursery and foraging site for many species of fish.

The eelgrass meadows also help dampen waves and currents. The roots bind the sand and prevent erosion/sand movement. The grasses absorb nutrients from the water, which results in clearer water and reduces the effects of eutrophication. In addition, the meadows absorb large amounts of carbon that is stored in the eelgrass. In that way, they help to reduce climate change.

Algae - the food of the future?

Did you know that seaweed is both healthy and tasty? Bladderwrack and sugar kelp are good varieties of seaweed to start with that are easy to recognize. Dry and grind them for bread-baking, for example. Boil the top shoots of the bladderwrack and sugar kelp and use them in salads. You can also have them in soups and stews.

A paradise for birds

Kävlinge's coastline is home to a rich variety of bird life all year round, a real paradise for birds. During migration in spring and autumn, birds rest here and search for food in the shallows and on the reefs. Waders, ducks and geese are particularly common here. In the spring, hundreds of common eiders can be seen flying past and the reeds along the coast serve as a nesting ground for a number of different bird species, such as the bearded reeling and common reed bunting. The nearby coastal meadows and Barsebäck's bog offer several good bird locationswhere you can encounter western marsh harriers, water rails and other bird species.

Red-breasted merganser - Mergus serrator

The red-breasted merganser is often seen swimming with its head half underwater looking for small fish. Sometimes they can be seen lined up side by side to drive schools of fish in front of them towards the shore to make it easier to catch them.

Great cormorant - Phalacrocorax carbo

The great cormorant is a skilled diver. After a dive or swim, it will often sit on a rock with its wings spread out to dry. This is because its plumage is not as water-repellent as that of other seabirds. The great cormorant has had a reputation for ruining fishing activities and killing vegetation around its nesting sites through its droppings. Because of that, it was almost made extinct in the early 1900s. However, it has recovered and is quite common nowadays.

Northern gannet - Morus bassanus

The northern gannet is one of our most skilled fishing birds that plunges into the sea from a high altitude to catch its prey with its powerful beak. It is a guest here on the west coast of Skåne and can appear when there is a persistent westerly wind during autumn and winter. Nesting takes place mainly in Norway, high up on steep cliff ledges.

Oystercatcher - Haematopus ostralegus

Has a vigilant, loud call that it often uses to indicate when someone is getting too close. They are often seen in pairs. The oystercatcher is a wader that likes to walk along the shore, looking for something tasty to eat. They are very good at opening mussels and the opening technique they use is inherited from their parents and therefore can vary from bird to bird.

Common eider - Somateria mollissima

This is our largest diving duck that grows to about 60 cm from tip of beak to tip of tail. You will often see large gatherings of female common eiders and their young since they pool their offspring so as to be able to protect them more easily against gulls. During March and April, large flocks head south and if you are lucky, there may also be a few king eiders in the flock.

Pretend you are a bird detective

By taking a close look at what the birds look like and what they do, you can figure out what species it is.

There are plenty of wading birds here. These are birds with slightly longer legs and long narrow beaks. Their legs enable them to walk easily in shallow water and they stick their beaks down into the mud to look for food. What birds do you see?

The seals

Seals are amazing divers! Thanks to their streamlined body, flippers and smooth fur, seals are able to swim underwater quickly and gracefully. They can dive to an impressive depth of a couple of hundred metres. In the Sound (Öresund), the two species of seal most commonly seen are the harbour seal and the grey seal.

Harbour seal

The harbour seal stays close to the coast where there are islets and shallow waters. They feed mostly on fish such as flatfish, cod and herring but they also eat some types of seafood. They hunt alone but otherwise like to be in small groups.

Around Midsummer, the harbour seal gives birth to its young, known as a pup. Unlike other species of seal (grey seal and ringed seal), the harbour seal's pup has adult fur when it is born, which allows it to swim and dive just a few hours after birth.

Grey seal

The grey seal is the largest species of seal in our waters. The male can be up to three metres long and weigh 300 kg while the female can be two metres long and weigh 200 kg. A grey seal is almost twice the size of a harbour seal!

The grey seal gives birth to one pup a year, in February-March, preferably on drift ice so the pup’s woolly, white fur blends with the white background. The milk that the seal pup suckles has a very high fat content, up to 50%. This allows the pup to gain weight rapidly and after just a few weeks, the mother leaves the pup to fend for itself. This is a tough period and many pups do not survive their first year of life.

Varying number of seals in Öresund

The number of seals in the Sound has varied greatly over the years because of hunting, diseases and environmental toxins. Seals cause problems for fishing workers by stealing their catch and damaging fishing gear. Sometimes seals get caught in the nets and drown. To reduce such damage, a limited culling of seals is currently allowed.

Born to dive!

Did you know that seals empty their lungs of air before diving? Even so, they can stay underwater for 20-25 minutes! The remaining oxygen goes to the most important parts of the body such as the heart and the central nervous system. They also lower their heart rate from about 70 to 5–20 beats per minute.

How do you see the difference?

Harbour seal (Phoca vitulina) - Marked forehead, dog-like, from in front v-shaped nostrils.

Grey seal (Halichoerus grypus) - Long nose with a straight bridge, parallel nostrils seen from in front.

Mink Neovison vison

The mink is often seen darting around by the stone pier in Barsebäck harbour. It hides among the stones and sneaks up on baby birds or crabs.

Remember not to feed the minks nor leave any food waste behind! We all need to do our bit to limit the mink population and help the seabirds.

The mink belongs to the mustelid family

In Sweden, there are nine species of mustelids, including the weasel, ferret and otter. The mink, which is also a mustelid, has become increasingly common here. It normally lives in North America but was brought here by fur breeders in the early 1900s. The minks that live in the wild in Sweden today are descendants from minks that have escaped from mink fur farms and are therefore regarded as a non-native species here.

The mink likes to be close to water and will happily live in, for example, an abandoned rabbit den. The mink lives alone and will defend its territory against other minks. In Sweden, minks only live to be around 5 years old but because they become sexually mature at the age of one year, they multiply rapidly.

The mink is a semi-aquatic animal, which means it can live both on land and in water, both fresh and salt water. It is a skilled swimmer and diver. The mink has webbed skin between the toes of its hind paws and special blood vessels that enable it to withstand cold water temperatures better. It is a skilled hunter and feeds on fish, amphibians, small rodents, birds and crayfish. In winter, it eats mostly fish.

The mink causes ecological imbalance!

The mink has few natural enemies and multiplies rapidly. Its effectiveness as a predator means it has a negative impact on biodiversity which is a prerequisite for a stable ecosystem. Quite simply, the mink disturbs the natural balance of ecosystems. The worst affectedare seabird colonies that nest unprotected on beaches, cliffs and islets. There, just one or two minks can do great harm when they take eggs and baby birds. They can even exterminate entire colonies.

Minks can also carry viral diseases which risk being spread to otters and unvaccinated dogs and cats. Mink hunting is allowed all year round in order to protect nesting birds and other wildlife.

Weg des Wissens auf Deutsch

Artenreiche küstennahe Weiden

Küstennahe Weideflächen sind stark von den Einflüssen des Meeres geprägt. Der Boden hat oft einen hohen Salzgehalt und wird von Zeit zu Zeit mit Salzwasser überflutet, das sogenannte Salzverbrennungen erzeugt, salzreiche Stellen, an denen überflutetes Meerwasser verdunstet ist. Die Böden variieren von feucht bis trocken, was eine interessante Flora mit sich bringt.

Hier gibt es eine ganze Reihe von Arten schützenswerter Kräuter und Insekten. Offene Strandweiden sind als Biotope wichtig und kommen einer reichen Flora und Fauna zugute.

Hunds-Kerbel - Anthriscus caucalis

Hunds-Kerbel gedeiht auf kalkhaltigen Böden, die sandig, trocken und nährstoffreich sind. Er blüht von Mai-Juni und kann zwischen 15-50 cm hoch werden. Er ist sehr selten und in der schwedischen Roten Liste als bedrohte Pflanzenart eingestuft.

Hauhechel - Ononis spinosa subsp. procurrens

Blüht im Juli-August mit schönen rosa Blüten. Gut versteckt zwischen den Blüten und Blättern befinden sich Dornen, die das Kraut davor schützen, gefressen zu werden. Sie gehört zu den Erbsengewächsen.

Kleines Mädesüß - Filipendula vulgaris

Wächst auf trockenen, offenen, gesunden, sonnigen und vorzugsweise kalkhaltigen Böden. Um längere Trockenperioden zu überstehen, sammelt es Wasser und Nahrung in Knöllchen an den Wurzeln. Früher wurden die Knollen gemahlen und das Mehl zum Backen von Notbrot in Hungersnöten und Notfällen benutzt. Die Blütezeit ist im Juni-Juli.

Liten blåklocka - Campanula rotundifolia

Übersetzung in Bearbeitung.

Strand-Grasnelke - Armeria maritima subsp. maritima

Ist oft als Farbtupfer am Strand, auf Strandwiesen und Weiden in der Nähe des Meeres zu sehen. Die Grasnelke kann das überschüssige Salz, das sie aufnimmt, über die Blätter wieder ausscheiden. Ihre Blütezeit ist im Mai-Juni.

Weißer Steinbrech - Saxifraga granulata

Gedeiht auf trockenen Böden und blüht im Mai-Juni, wenn die "Schwalben im Frühling zurückkehren", wie Carl von Linné schrieb. An der Sprossbasis sitzen Brutzwiebeln als kleine Knöllchen, daher wird er auch als Knöllchen-Steinbrech bezeichnet. Der heutige schwedische Name geht darauf zurück, dass die frisch aufgegangenen Blüten schwach nach Mandeln riechen.

Wichtige Weidetiere

Kühe und andere Weidetiere sind sehr wichtig, um die küstennahen Weiden zu pflegen. Durch die Beweidung werden die Flächen offen gehalten. Die Tiere trampeln Stellen im Sand frei, in denen sich Samen sammeln, die dann in den Boden getrampelt werden, um dort keimen zu können. Nicht zuletzt sind die Kuhfladen auch ein Leckerbissen für einige Insekten.

Die Küstenvegetation

Das Klima an der Küste ist rau und wechselhaft. Wind und Wellen bewegen Sand und schaffen ein salzhaltiges Milieu. Die pralle Sonne im Sommer lässt es außerdem zeitweise sehr heiß und trocken werden. Die Pflanzen, die an der Küste vorkommen, haben unterschiedliche Wachstums- und Lebensweisen entwickelt, die ihnen das Überleben in dieser extremen Umgebung ermöglichen. Sie vertragen eine salzige und trockene Umgebung besser als andere Pflanzen, entweder durch ein angepasstes Wachstum oder durch ihr spezifisches Aussehen wie die dicken Blätter, die für einige Arten typisch sind.

Arznei-Engelwurz - Angelica archangelica

Der Arznei- oder Echte Engelwurz ist eine hohe zweijährige krautige Pflanze, die leicht zu erkennen ist. Früher wurde sie oft sowohl als Heilpflanze als auch zum Kochen verwendet. In Island, Norwegen und auf den Färöer-Inseln gab es sogar spezielle Angelica-Farmen, auf denen nur Engelwurz angebaut wurde. Hier im Norden wurden sie und ihr naher verwandter, der Berg-Engelwurz von den Samen genutzt.

Strandkohl - Crambe maritima

Die kräftigen graugrünen Blätter des Meer- oder Strandkohls sind zwischen den Algenansammlungen leicht zu erkennen. Früher, besonders in England, bedeckte man den Strandkohl im Herbst mit einer dicken Schicht Algen. Im Frühjahr konnte man dann helle feine Triebe als Delikatesse in einer Klasse mit Spargel ernten.

Scharfe Fetthenne - Sedum acre

Die Scharfe Fetthenne hat ein flaches Wurzelsystem und kann auf kleinstem Raum wie beispielsweise in einer kleinen Felsspalte leben. Die dicken Blätter speichern Wasser und ermöglichen es ihr, langen Trockenperioden standzuhalten. Sie bildet oft gelbe Teppiche am Strand und in Felsspalten.

Sanddorn - Hippophaë rhamnoides

Sanddorn bildet dichte Sträucher, die andere Pflanzen vor den salzigen Winden des Meeres schützen. Die Sträucher sind auch wichtige Zufluchtsorte für kleine Vögel. Auf den Wurzeln sitzen reichlich Sprossen, die, wenn sie mit Sand bedeckt sind, schnell neue Triebe bilden können. Die Beeren sind nahrhaft und voller Vitamine C und Antioxidantien.

Kartoffel-Rose - Rosa rugosa

Die Kartoffel-Rose ist eine weit verbreitete Pflanze an der Westküste von Schonen. Anfangs wurde sie an den Stränden angepflanzt, um der Deflation, dem Auswehen von Sand, entgegenzuwirken. Heute gilt sie als invasiv, weil sie andere Arten verdrängt. Sie ist ein echter Überlebenskünstler, die auch lange Trockenheit, Verbrennungen, Überdeckung und hohe Temperaturen aushält. Sie blüht von Juni-September, mit großen und wohlduftenden Blüten.

Gezähnter Steinklee - Melilotus dentatus

Ist eine sehr seltene Pflanze, die nur an wenigen Stellen an der Küste von Schonen zu finden ist. Sie gehört zu den Erbsenpflanzen und kommt auf offenem Sandboden (Flecken) etwas oberhalb des Wassers vor. Sie steht unter Naturschutz und ist auf der Roten Liste der bedrohten Pflanzenarten.

Smarte Pflanzen

Die Hagebutten der Kartoffel-Rose sind teilweise mit Luft gefüllt, wodurch sie schwimmen und ihre Samen weiter an neue Orte bringen können. Pflanzen, die hier leben, kennen eine Menge guter Tricks, um in diesem Klima überleben zu können.

Einige Flechten, die auf Felsen im Wasser wachsen, nehmen Nährstoffe aus dem Kot der Seevögel auf.

Pflanzen im Meer

Im Meer kommen sowohl Algen als auch sogenannte Gefäßpflanzen vor. Die Gefäßpflanzen sind eng mit den Pflanzen an Land verwandt. Die meisten haben Wurzeln und brauchen einen weichen Boden, um sich einwurzeln zu können. Viele leben vollständig unter der Wasseroberfläche, aber es gibt auch solche, die ein wenig herausragen und zum Beispiel über der Wasseroberfläche blühen. Sumpf-Teichfaden, Kamm-Laichkraut und Gewöhnliches Seegras sind einige Beispiele für Gefäßpflanzen.

Algen hingegen kommen sowohl frei schwebend (werden dann als Phytoplankton bezeichnet und sind kleiner) als auch festsitzend vor. Die fest sitzenden Algen benötigen einen harten Untergrund, an dem sie sich festhalten können. Sie haben keine Wurzeln, sondern nehmen Nährstoffe aus dem Wasser über ihre gesamte Oberfläche auf. Algen blühen nicht, sondern vermehren sich, ähnlich wie Pilze, über Sporen. Blasentang, Zuckertang und Fingertang sind Beispiele für Algen.

Das Gewöhnliche Seegras gedeiht auf flachen Sandbänken in einer Tiefe von 1–6 Metern, vorzugsweise etwas geschützt. Hier bilden Seegraswiesen ein wichtiges Biotop (Lebensraum) für viele Arten. Sie dienen vielen Fischarten sowohl als Kinderstube als auch als Ort für die Nahrungssuche.

Die Seegraswiesen helfen auch, die Wucht der Wellen und Strömungen zu mindern. Die Wurzeln binden den Sand und verhindern eine Erosion/Deflation. Die Gräser nehmen Nährstoffe aus dem Wasser auf, was für klareres Wasser sorgt und die Auswirkungen der Überdüngung reduziert. Zudem nehmen die Wiesen große Mengen an Kohlenstoff auf, die im Seegras gespeichert werden. Auf diese Weise tragen sie dazu bei, dem Klimawandel entgegenzuwirken.

Algen - Lebensmittel der Zukunft?

Hast du gewusst, dass der Tang sowohl gesund als auch lecker ist? Blasentang und Zuckertang sind gute Algensorten für Anfänger, da sie leicht zu erkennen sind. Du kannst sie zum Beispiel zum Brotbacken trocknen und mahlen. Koche die oberen Triebe von Blasentang und verwende sie zum Beispiel in Salaten. Oder gib sie in Suppen und Eintöpfen hinzu.

Ein Paradies für Vögel

Die Küste von Kävlinge beherbergt das ganze Jahr über eine reiche Vogelwelt, ein wahres Paradies für Vögel. Während des Frühlings- und Herbstzuges rasten die Vögel in den flachen Gewässern und auf den Sandbänken und gehen auf Nahrungssuche. Es sind vor allem Watvögel, Enten und Gänse. Im Frühjahr kann man Eiderenten zu Hunderten vorbeiziehen sehen, und die Schilfgebiete entlang der Küste beherbergen eine Vielzahl von Arten, darunter Bartmeisen und Rohrammern. Die angrenzenden Strandwiesen und das Barsebäcker Moor bieten gute Lebensräume für Vögel, in denen sowohl Rohrweihen als auch Wasserrallen und andere Arten zu beobachten sind.

Mittelsäger - Mergus serrator

Mittelsäger sieht man oft, wie sie mit dem Kopf halb unter Wasser schwimmen und nach kleinen Fischen Ausschau halten. Man kann sie auch dabei beobachten, wie sie sich nebeneinander aufreihen und auf diese Weise Schwärme von Fischen vor sich her ans Ufer treiben, um sie anschließend leichter fangen zu können.

Kormoran - Phalacrocorax carbo

Der Kormoran, oder auch "Aalkrähe", wie sie in Schonen genannt wird, ist ein geschickter Taucher. Nach dem Tauchen oder Schwimmen kann man ihn oft mit ausgebreiteten Flügeln auf einem Felsen sitzen sehen, um sich zu trocknen. Das liegt daran, dass sein Gefieder nicht so wasserabweisend ist wie das anderer Seevögel. Der Kormoran ist bei den Berufsfischern als Nahrungskonkurrent nicht beliebt und er hat den Ruf, die Vegetation an seinen Nistplätzen durch seinen Kot zu zerstören. Aus diesem Grund war er Anfang des 20. Jahrhunderts weitgehend ausgerottet. Inzwischen haben sich die Bestände jedoch erholt und er ist ein ziemlich häufig zu sehender Vogel.

Basstölpel - Morus bassanus

Der Basstölpel ist einer der geschicktesten Tauchvögel an unserer Küste, der sich aus großer Höhe ins Meer stürzt, um seine Beute mit seinem kräftigen Schnabel zu fangen. Als Gast streift er hier an der Westküste von Schonen umher, wenn der Wind im Herbst und Winter hartnäckig aus Westen weht. Die nächstgelegenen Brutkolonien liegen in Norwegen, hoch oben auf steilen Felsvorsprüngen.

Austernfischer - Haematopus ostralegus

Haben einen wachsamen schrillen Ruf, den sie oftmals anwenden, um anzuzeigen, wenn jemand zu nahe kommt. Sie werden oft zu zweit gesehen. Austernfischer sind Watvögel, die gerne am Ufer entlanglaufen und nach Essbarem sucht. Sie sind geschickt darin, Muscheln zu öffnen, wobei die Öffnungstechnik, die sie von ihren Eltern erlernt haben, zwischen verschiedenen Individuen variieren kann.

Eiderente - Somateria mollissima

Sie ist unsere größte Tauchente und wird von der Schnabelspitze bis zur Schwanzspitze etwa 60 cm lang. Das Männchen wird auch als Erpel bezeichnet. Oft kann man große Ansammlungen von jungen Eiderenten und Weibchen beobachten, die ihre Jungen zusammenbringen, um sie so besser vor Möwen zu schützen. Von März bis April ziehen große Schwärme in den Süden, und mit etwas Glück kann man sogar die eine oder andere Prachteiderente im Trupp entdecken.

Spiel den Vogeldetektiv

Indem man sich genauer anschaut, wie die Vögel aussehen und was sie tun, kann man herausfinden, um welche Art es sich handelt.

Es gibt viele Watvögel hier, das sind Vögel mit etwas längeren Beinen und langen schmalen Schnäbeln. Die Beine ermöglichen es ihnen, leicht im flachen Wasser zu laufen, und ihre Schnäbel stecken sie in den Schlick, um nach Nahrung zu suchen. Was siehst du für Vögel?

Robben

Robben sind unglaublich gute Taucher! Ihre stromlinienförmigen Körper, das glatte Fell und die flossenartigen Füße ermöglichen es ihnen, sich mühelos unter der Wasseroberfläche fortzubewegen. Sie können bis in eine Tiefe von ein paar hundert Metern tauchen. Im Öresund sind die am meisten gesichteten Arten der Seehund und die Kegelrobbe.

Seehund (Phoca vitulina)
Seehunde lebt in Küstennähe und bevorzugt flache Gewässer und Schären. Sie ernähren sich hauptsächlich von Fischen wie Plattfische, Kabeljau und Hering, aber auch von Krebs- und Weichtieren. Sie sind Einzelgänger und jagen allein, halten sich aber ansonsten gerne in kleinen Gruppen auf.

Um Mittsommer herum bringen die Seehunde ihre Jungtiere zur Welt. Im Gegensatz zu anderen Robbenarten (Kegelrobbe und Ringelrobbe) haben die Jungtiere der Seehunde bei der Geburt ein Erwachsenenfell, das es ihnen ermöglicht, bereits einige Stunden nach der Geburt zu schwimmen und zu tauchen.

Kegelrobbe (Halichoerus grypus)
Die Kegelrobbe ist die größte Robbenart in den hiesigen Gewässern. Das Männchen kann drei Meter lang werden und 300 kg wiegen, das Weibchen bis zu zwei Meter lang und 200 kg. Die Kegelrobbe ist fast doppelt so groß wie ein Seehund! Die Kegelrobbe bringt pro Jahr, im Februar-März, ein Junges auf die Welt, vorzugsweise auf Treibeis, wenn vorhanden, sodass es mit seinem weißen wolligen Fell gut getarnt ist.

Die Milch, die die Jungen saugen, ist mit einem Fettgehalt bis zu 50 % sehr fett. So nehmen sie schnell an Gewicht zu, und schon nach ein paar Wochen verlässt die Mutter ihr Junges, das von nun an auf sich allein gestellt ist. Für das Jungtier beginnt nun eine harte Zeit und viele Seehunde überleben das erste Lebensjahr nicht.

Unterschiedliche Anzahl von Robben im Öresund

Die Zahl der Seehunde im Öresund ist im Laufe der Jahre starken Veränderungen unterlegen. Dies ist auf Jagd, Umweltgifte und Krankheiten zurückzuführen. Robben machen den Fischern viel zu schaffen, weil sie ihnen den Fang wegnehmen und ihre Fanggeräte zerstören. Es kommt auch vor, dass sich Robben in den Netzen verfangen und ertrinken. Um die Schäden zu verringern, ist derzeit eine begrenzte Schutzjagd auf Robben erlaubt.

Zum Tauchen geboren!

Wusstest du, dass Robben vor dem Tauchen ihre Lungen entleeren? Trotzdem können sie 20-25 Minuten unter der Wasseroberfläche verbringen! Der restliche Sauerstoff gelangt in die wichtigsten Teile des Körpers wie das Herz und das zentrale Nervensystem. Sie senken auch ihren Puls von etwa 70 auf 5-20 Herzschläge pro Minute.

So sehen Sie den Unterschied!

Seehund (Phoca vitulina) - Deutliche Stirn, hundeähnlich, von vorn gesehen v-förmige Nasenlöcher.

Kegelrobbe (Halichoerus grypus) - Spitz zulaufender Kopf und gerader Nasenrücken, parallele Nasenlöcher von vorn gesehen.

Der Mink Neovison Vison

Oft sieht man sie, wie sie am Steinpier im Hafen von Barsebäck herumflitzen. Sie verstecken sich zwischen den Steinen und schleichen sich an Vogeljunge oder Krabben in der Nähe heran.

Denken Sie daran, die Minke nicht zu füttern oder Essensreste zurückzulassen! Wir müssen gemeinsam versuchen, die Minkpopulation zu begrenzen und die Seevögel zu schützen.

Der Mink gehört zum Marder

In Schweden gibt es neun Arten von Mardern, darunter Wiesel, Iltis und Otter. Der Mink oder auch Amerikanischer Nerz, der ebenfalls zu den Mardern gehört, ist auch bei uns immer häufiger anzutreffen. Es lebt normalerweise in Nordamerika, wurde aber Anfang des 20. Jahrhunderts von Pelzzüchtern nach Europa gebracht. Die Minke, die heute wild in Schweden leben, stammen von geflüchteten Nerzen aus Nerz-/Pelzfarmen ab und werden daher in der schwedischen Natur als fremd betrachtet.

Der Mink lebt in der Nähe von Gewässern, wo er zum Beispiel gerne in einer verlassenen Kaninchenhöhle wohnt. Er ist ein Einzelgänger und verteidigt sein Revier gegen andere Nerze. Bei uns hat der Mink eine Lebenserwartung von nur etwa 5 Jahren, aber da die Jungtiere bereits im Alter von einem Jahr geschlechtsreif werden, vermehren sie sich schnell.

Der Mink ist ein semiaquatisches Tier, was bedeutet, dass er angepasst ist, um sowohl an Land als auch im Wasser, sowohl in Süß- als auch in Salzwasser, zu leben. Es ist ein geschickter Schwimmer und Taucher. Zwischen den Zehen der Hinterpfoten hat er sogar Schwimmhäute und er hat spezielle Blutgefäße, die es ihm ermöglichen, der Kälte im Wasser besser standzuhalten. Minke sind geschickte Jäger und ernähren sich von Fischen, Amphibien, kleinen Nagetieren, Vögeln und Krebsen. Im Winter ernährt er sich hauptsächlich von Fisch.

Der Mink bringt das ökologische Gleichgewicht durcheinander!

Der Mink hat wenige natürliche Feinde und vermehrt sich schnell. Seine Effizienz als Raubtier führt dazu, dass er einen negativen Einfluss auf die biologische Vielfalt hat, die eine Voraussetzung für ein stabiles Ökosystem ist. Das natürliche Gleichgewicht der Ökosysteme wird so gestört. Am schlimmsten betroffensind Seevögelkolonien, die ungeschützt an Stränden, Klippen und auf Schären nisten. Hier können ein oder ein paar Minke großen Schaden anrichten, wenn sie Eier und Junge erbeuten. Sie können sogar ganze Kolonien ausrotten.

Minke sind auch für Viruserkrankungen empfänglich und können diese auf Otter und ungeimpfte Hunde und Katzen übertragen. Um nistende Vögel und anderes Wild zu schützen, ist die Jagd auf Minke das ganze Jahr über erlaubt.

Är du nöjd med innehållet på webbsidan?